VÅR/SOMMAR: Peking är åter varmt och luftkonditioneringen rullar åter igen. På ett par veckor slog vädret om från bekväm och sval vår till ökensol. Inte riktigt vad en skåning föredrar kanske.

Ni får ursäkta alla sporadiska inlägg men det händer inte så överdrivet mycket i den här staden för tillfället. Jag har tenta nästa vecka och efter det är det inte långt kvar innan jag åker hem. Den 23 juli landar jag på Kastrup. Och tro mig när jag säger att jag längtar hem.

Skolan är iallf sig lik, tog bilden på vägen hem häromdagen.

KINESISK MATKULTUR: När jag häromdagen gick in genom dörren satt min hyresvärd och hans hustru tryckte i sig något jag hade svårt att urskilja vad det var. Herr Wang, min hyresvärd uppskattade min nyfikenhet och gav mig en liten tallrik av dessa smått bedrägliga insekter som han gott tyckte jag borde prova.

Vilket jag gjorde och den gröna sörjan som fanns i dessa små puppor (någon som vet vad detta är?) smakade inte så mycket kan jag lova och det är en sak jag säger allt för ofta om maten som äts i huset jag bor i. Min hyresvärd och hans hustru har en bra relation och verkar trivas bra med att stirra in i teveapparaten hela dagarna, det som jag dock inte riktigt begriper är hur dessa människor kan äta mat som i mina ögon är fullkomligt smaklös. De äter aldrig någonting som kommer i närheten av att vara sött. Det kommer inte på fråga. Det känns som att en urkonservativ orm satt sig runt deras halsar och fullkomligt vägrar släppa.

Mina ögon är de av en västerlänning så i många avseenden är detta svårt att begripa men någonstans i bakhuvudet känns det ändå som att Kina i många avseenden har varit låst från omvärlden alldeles för länge. Detta är en av de äldsta civilisationerna som existerar och det är ohyggligt påtagligt kan jag lova.

LITE POLITIK: Det finns en aspekt av det liv jag har i Peking som jag har väldigt svårt för och det är det faktum att jag inte kan diskutera kinesisk politik öppet med kineser. Borde inte te sig så väldigt förvånande men är man vad vid att kunna disktutera politik i ett land som är fritt och sedan hamna i en tillvaro där den inhemska befolkningen enbart gör det bakom stängda dörrar. Därför är det bedrövligt svårt att skaffa sig en bild av Kina som är godtagbar. Jag kan visserligen inte läsa kinesiska särskilt väl nu men om ett tag kommer det vara möjligt, det innebär dock inte att litteraturen man kan köpa är att jämföra med den intellektuella debatt som existerar i väst. Du kan inte publicera vad som helst i Kina, det går inte vilket leder till att om man vill ta del av en intellektuell debatt om Kina utan censur blir man tvungen att ta sig utanför Kina eller till t.ex. Hongkong där friheten är avsevärt större. Oavsett vilken bild väst börjar få av Kina vill jag aldrig att man ska få för sig att det går att uttrycka sig hur man vill här. Apropå detta kom det en smått intressant understreckare i Svd häromdagen som min kära mor rekommenderade och jag tänkte citera en bit av artikeln här efter som författaren Zhang Erping har en del poänger:

När man på resa i Kina får syn på Shanghais och Pekings svepande skyskrapor, kan man lätt invaggas i tron att man befinner sig i en normal, pulserande östasiatisk storstad i stil med Seoul eller Taipei. Neonljusen blinkar, energin går på högvarv. Men liknar folkrepubliken Kina verkligen Sydkorea med dess pulserande ekonomi och samhälle, eller har den fortfarande mera gemensamt med det anakronistiska, propagandistiska Nordkorea?

Den traditionella kommunistiska ekonomiska modellen har i dag, som Marx skulle ha sagt, ”besmittats” med kapitalistisk girighet, men dess drakoniska grepp om samhället spökar fortfarande och injagar skräck. Så hur definierar vi det politiska och ekonomiska systemet i dagens Kina? Det är svårt att sätta fingret på det, eftersom Kina är en nation som samtidigt visar upp olika ansikten. Varken nationalekonomer eller sinologer har gjort det lättare att forma en tydlig bild: de har definierat Kina som statskapitalism, socialism med kinesiska eller nazistiska drag, neo-leninism, marknadsorienterad socialism eller en hybrid av allt detta. Även om dessa beskrivningar fångar in vissa aspekter av dagens Kina, lyckas de inte förmedla en helt realistisk uppfattning om vad som försiggår.

[...]

För inte så länge sedan var Kina en typisk stalinistisk kommuniststat som tog modell av den tidigare Sovjetunionen. Man följde den traditionella kommunistiska läran om klasskampen mellan proletariatet och borgarklassen, i vilken kommunistpartiet stödde sig på arbetarklassen – bönder och arbetare. Till skillnad från Mao och hans kadrer har senare ledare som Jiang Zemin och Hu Jintao ärvt sin makt, och de har aldrig åtnjutit de tidiga revolutionära gestalternas legitimitet. Ekonomisk tillväxt är ett nödvändigt medel för kommunist­partiet att behålla makten, åtminstone för närvarande. I dag kombinerar regimen tvång med skyddet för affärsintressen, för intellektuella eliter, militären, byråkratin och utländska investerare i ett försök att behålla sitt inflytande och sin relevans. I själva­ verket har den övergett sin traditionella partner – den 800 miljoner starka arbetarklassen, mestadels bönder varav många enligt Världsbanken lever på mindre än en dollar per dag. Till skillnad från hur det var förr, när kommunistpartiet monopoliserade och kontrollerade både den materiella rike­domen och produktionsmedlen, är den nu redo att dela denna rikedom med folket i utbyte mot den politiska makten. På grund av risken för en politisk och ekonomisk kris i början av 80-talet tvingades kommunistpartiet under Deng Xiaoping liberalisera en del av Kinas planekonomi, integrera sig med den globala ekonomin, och därmed överge sin tidigare isolationistiska politik.

Genom åren har kommunistpartiet uppmanat till ”stabilitet framför allt” och ”harmoni i samhället”, just därför att Kinas dyna­miska samhälle varken är stabilt eller harmoniskt. Sedan 2005 har man bedrivit en intensiv ”baoxian yundong”, vilket kan översättas ”en kampanj för att bevara kommunistpartiets privilegier”.

Och än viktigare, kommunistpartiets stadgar förespråkar fortfarande ”en världsomfattande våldsam revolution”, i enlighet med Marx föreskrift. Peking härskar i själva­ verket fortfarande med hjälp av våld, terror och censur ungefär på samma sätt som den gamla kommuniststaten – se bara på de brutala repressalierna mot frispråkiga intellektuella och jurister, fredliga Falun Gong-utövare, tibetaner och de obeväpnade studenterna på Himmelska fridens torg. Kommunistpartiet har nu framför allt rekry­terat kapitalister som medlemmar, och därigenom lockat de förmögna till kommunistlägret.

Deng Xiaoping använde en lärdom från östblocket när han försökte föra in folk­republiken Kina i samtiden: han signalerade en vänstersväng, men styrde i själva verket åt höger. Hans manövrar var så subtila att han lyckades rädda kommunist­partiet där andra hade misslyckats. För att partiet skulle överleva lät Deng det ta av sig Mao-jackan och ikläda sig en västerländsk kostym, samtidigt som medlemmarna fick behålla sitt kommunistiska hjärta. Sålunda hade en sant neokommunistisk stat blivit född.

Statskapitalism? Kommunistiskt? Neokommunism? Det är nästintill omöjligt att få en bild av vad den kinesiska staten sysslar med och vad den vill uppnå. Kina vill förbli en röd stat med kapitalism som grund. Det är vad den lever på men vill samtidigt styra landet i sin egen riktning. Staten är fortfarande enorm och människorna som försörjer den är uppenbart svaga. Alltså är det lustig balansgång mellan vad som är rimligt och vad som kan tippa över. Jag undrar nämligen hur den stora mängd västerlänningar som kommer hit till Peking under OS kommer att finna sig i att man inte får ställa vilka frågor som helst och gå varthän man känner för. Jag har otaliga gånger försökt få kineser att disktuera rådande politiska förhållanden med mig men en sådan diskussion varar sällan längre än ett par minuter. Vilket är tragiskt och makalöst irriterande.

VÅREN ÄR PÅ VÄG: Nästa vecka börjar skolan och livet här i Peking återfår snart sin vanliga rutin, något jag har längat efter ett ganska bra tag. Vinter håller på att försvinna och jag kan nog inte poängtera det tillräckligt. En vinter i Peking är inget annat än bedrövlig. Vindar som aldrig tappar energi, torr och kall luft som får ens lungor att krympa och en vardag som stundom, iallafall innan jag fick besökare, var bedrövligt tråkig. Nej, under denna tidsperiod i Kina åker folk hem till sina familjer vilket leder till att restauranger och butiker stänger igen och Kina går på semester. Den kinesiska nyåret är precis över och folk har återvänt men under runt två månader har Peking varit makalöst tomt och tyst vilket känns smått underligt med tanke på vad man har varit van vid. Alltså gott folk, Peking är trevligt men åk för guds skull inte hit under det kinesiska nyåret. Det är den absolut sämsta tidpunkten på hela året. Jag har visserligen lyckats roa mig med folket som har kommit hit då två gamla pågar landade den 26:e januari och som fick en privatguidad tur runt i Peking vilket jag inte hade något emot eftersom jag själv inte betett mig som en turist under tiden jag varit här. Efter ett par veckors runtresande i Peking har man gjort alla dessa "måsten" och jag kan äntligen lägga det på hyllan. Under studieperioderna har man inte mycket lust över till att fundera över att man har varit en usel turist, det existerar inte ens i tankegångarna.

Idag kom även det första regnet på ett bra tag och ska jag vara ärlig kommer jag inte ens ihåg sist det regnade. Nu återfår luften iallafall lite av sin fukt vilket den här staden är i stort behov av. I övrigt händer det inte så mycket här, terminen är över i juli och jag planerar att åka hem någonstans i slutet av den månaden. Ni får ha en trevlig vinter (efter vad jag fått höra så har den nämligen precis kommit) så ska jag försöka njuta av våren som snart kommer.

拜拜。

MEEEER PICS: Här kommer ännu en runda, inte så överdrivet många men de sista från min månad som turistguide.

DAGENS BILD: Kalligrafi bland hutongerna.

MER PICS: Lite nya bilder från Hainan ön ligger uppe.

EFTER LÅNG VÄNTAN: Jag vet inte riktigt vad det var jag tänkte när jag ville få er att tro att väntan inför nästa inlägg skulle bli särskilt lång men att ljuga för sig själv händer då och då. Nu sitter jag iallafall och väntar på att folket hemifrån ska landa. Har precis avklarat två veckor med två små mammagrisar (okej, lite skoj får man väl ha) från hemstaden och jag inväntar nu mor, far och syster. Trevligt har det varit och jag har ytterligare två veckor framför mig i mitt nya yrke som turistguide. Ett yrke som stundom är smått påfrestande men åtminstone belönande. Jag är nog också en av de få som kommer att få ta mig igenom alla Pekings turistattraktioner två gånger på en månad. Men men, så är det här i livet. Det har sin gilla gång. I övrigt lever jag väl, börjar kunna hantera språket någorlunda vilket är en tillfredställande tanke jämfört med vilket helvete det var när jag precis hade landat. Satt och konverserade med en amerikan för ett par veckor sedan och när han sa följande fras fylldes kroppen av ett varmt instämmande "Well this damn language at least doesn't sound like jibberish anymore!".

(En tretimmar lång strapats på den kinesiska muren är över)

Tiden med ovesholmspojkarna (som är goda vänner, jag känner bara för att mobbas lite över att jag fick dem att äta kinesiskt iallafall ett par gånger under de två veckorna de var här) var dock lyckad skulle jag vilja påstå och bilderna blev många (alla bilder finns här). Förutom turistattraktioner, kulturkrockar och ett par rundor bland pekings barer tror jag nog pojkarna från Ovesholm fick veta hur mitt liv ser ut och det var smått intressant att agera styvpappa med tanke på hurpass handikappad du är i ett land där det är såpass svårt att ta sig runt med engelska. Tro mig, det är inte kul.

Den femte mars börjar skolan igen och mitt liv återfår sin rutin vilket jag, tro det eller ej längtar efter. Varje dag som går som man inte spenderat i skolbänken känns som en dag förlorad i detta faktiska krig emot ett språk som i många avseenden känns bedrövligt att hantera. Säger inte att jag ger upp utan snarare att man lära sig en del om sig själv när man får lära sig att kompromissa och acceptera andra traditioner för jag tror nämligen inte att det finns ett annat sätt att lära sig detta språket om man inte lämnar en del av västerlänningen hemma. Kineser är nämligen inte så överdrivet lätta att komma inpå skinnet. Stundom känns det snarare som att det existerar en gigantisk mur som krestar kring ett folk med traditioner avsevärt äldre än våra. Men men, livet har även i Kina sin gilla gång och man har antagligen inget annat val än att kasta sig in i den.

Ber om ursäkt för de sporadiska inläggen men saker och ting går saktar än vad folk vanligtvis tror och jag har svårt för inlägg utan något vitalt innehåll. I vilket fall som helst, jag har lagt upp uppemot tvåhundrafemtio bilder vilket borde hålla er sysselsatta en stund. Och sen hoppas jag att ni uppskattar att bloggen fick sig en ansiktslyftning. Ser iallafall lite bättre ut.